theyarenotyou.blogg.se

Till: Lisa (moaandlisa.blogg.se)

Jag gick in på det lilla kaféet en bra bit skolan, det låg på ett litet gathörn med fönster som vätte ut mot båtkanalen utanför. Jag gick ofta hit efter skolan. Det var här jag gjorde alla mina läxor och en bonus var att jag kände personalen som jobbade där. Men det var ett lugnt ställe med, oftast inte, så mycket folk. Det var mitt ställe att fly undan till när Justin bara blev för mycket. Justin har "mobbat" mig sen vi var typ 14 och konstigt nog har vi ändå hamnat i samma klass hela tiden. Ibland när jag bara inte klarade av hans grymma ord går jag hit till kaféet. Det var som mitt andra hem. Jag har inte berättat för någon hemma om att han mobbar mig, det är ingen idé, antingen så skulle de inte bry sig, bara vifta bort det, eller så skulle de vilja gå till rektorn och då skulle det bara bli ännu värre.

Jag gick fram till disken med alla kakor & bakelser framför mig.
"Det vanliga?" Frågade Johanna innan jag ens hunnit fram till disken. Jag nickade mot henne och log smått. Jag hade bullat upp halsduken så att den täckte såret jag hade fått över läppen när en av Justin's kompisar slagit till mig. Men det hjälpte tydligen inte att täcka med halsduken för Johanna gick ut bakom disken, fram till mig och drog häftigt efter andan när hon drog ner min halsduk och fick se såret.

"Men Gud?! Har Justin gjort de här?! Den jäveln ska allt få när jag ser honom nästa gång!" Sa hon argt och hötte med näven i luften innan hon kramade mig. Jag hade inte känt att tårarna börjat rinna förens jag hulkade till och kramade om Johanna hårt. När vi tillslut släppte torkade jag snabbt bort tårarna och gick och satte mig vid ett av de små borden med tända ljus på.

Johanna kom snart ut med en bricka med min biskvi på och en kopp rykande kaffe. Jag log tacksamt tillbaka innan hon försvann in bakom disken igen. Jag smuttade på mitt kaffe, det gjorde ont runt såret när jag drack kaffet och åt min biskvi men jag brydde mig inte så mycket.

Jag tittade upp när det plingade till i klockan som satt på dörren. Mina ögon spärrades upp och jag gömde snabbt mitt ansikte i tidningen som jag hade slött bläddrat i.

"Nä men, är det inte nörden som sitter här?"sa han kaxigt. Va fasen gör han här? Jag sänkte sakta tidningen och mötte hans gyllenbruna ögon som stirrade på mig och ett retsamt flin på läpparna. Jag rätade mig upp i stolen lite innan jag försökte låsas läsa vidare i tidningen.

" hallå?! Jag pratar med dig!" Sa han högt och la, förvånansvärt försiktigt, pekfingret och tummen runt min haka och lyfte upp mitt huvud så att jag tittade rakt på honom. Hans kompisar i bakgrunden skrattade till lite åt min rädda min.

"Men va fan gör ni här ut med er! " skrek Johanna till och alla killarna tittade upp på henne.

"Haha, varför kör du inte ut henne istället?" Sa en av Justin's kompisar och peka på mig. "Hon är ju så ful så man klarar ju inte av att titta på na!" Alla killarna skrattade så att de nästan la sig dubbelvikt, men inte Justin. Han bara stod där, han hade släppt greppet runt min haka och kollade på mig med ett konstigt leende som jag inte riktigt kunde tyda. Men det där var droppen. Jag brukar kunna hålla inne mina tårar, men 2ggr på samma dag var droppen. Tårarna strömmade ner för mina kinder.

Jag drog snabbt ut stolen, för snabbt för att den ramlade baklänges, och störtade ut ur kaféet och gick snabbt nedför gatan. Jag kunde höra hur Johanna skällde ut dem och sen att hon ropa på Justin att han skulle komma tillbaka. Jag hörde snabba fotsteg bakom mig och jag tittade snabbt bakåt. Justin kom springandes och trängde sig förbi folk som var i vägen så gott det gick.

"Lisa! Vänta! Stanna!" Skrek han bakom mig men jag ökade bara takten så att jag tillslut sprang. Jag kände att någon tog tag i min handled innan jag drogs in i en gränd och blev upptryckt mot väggen.

Hjärtat dunkade hårt i bröstet, ögonen uppspärrade och andhämtningen snabb. Justin stod framför mig och höll ner mina handleder och hade låren pressade mot mina så att jag inte kunde fly iväg, vilket gjorde att hans ansikte kom extremt nära mitt.

Vi stod så en stund, bara tittade på varandra. Han tog upp sin hand och smekte med tummen över såret på min läpp.

"Förlåt" viskade han, nästan ohörbart.

Sen gjorde han något helt oväntat.
Han släppte taget runt mina handleder och la dem runt min midja istället, drog mig intill sig och la huvudet i min nacke i en hård kram. Jag kände hur han började skaka och jag kände något blött mot min hals och insåg att han grät. Försiktigt, utan att tänka efter, la jag armarna runt hans hals och kramade honom hårt. Vi stod så ett bra tag, tills han lugnat ner sig.

"Jag älskar dig" viskade han och jag spärrade upp ögonen och vi släppte greppet om varandra lite. Jag skakade på huvudet. Nee, han kunde inte vara kär i mig, nörden. Inte efter alla ggr som han har beordrat sina kompisar att slå mig eller alla ggr som hans ord har fått mig att gå i bott. Han tog en slinga av mitt hår som hängde i mitt ansikte och la den bakom örat innan han mimade orden igen.

Ännu en gång idag förvånade, han mig genom att trycka sina läppar mot mina. Jag bara stod där först. Va fan ska jag göra? Ska jag kyssa tillbaka?

Tillslut bestämde jag mig för att kyssa tillbaka och han la ena handen mot min kind.

"Varför?" Frågade jag när vi brutit kyssen. "Jag trodde du hatade mig!"

"Fattar du inte? Fattar du inte att jag hela tiden har skickat andra på dig för att jag inte skulle kunna slå dig själv? Att alla ord jag har sagt är bara för att jag inte visste hur jag skulle prata med dig? Att jag var för rädd? Jag var en jävla mes rent ut sagt. De verkade så mycket lättare att mobba dig, för då kom jag ändå nära dig, men på fel sätt. Jag fattar…" han rabblade på men tillslut tryckte jag mina läppar mot hans för att han skulle bli tyst någon gång. Han var först förvånad innan han besvarade kyssen.

"Det är okej, bara du inte gör det igen!" Sa jag tyst och tittade in i hans underbara ögon. Han skakade häftigt på huvudet och lutade sig och pussade mig snabbt på munnen.

"Såå… emm… asså… villdubliminflickvän?" Rabblade han nervöst och flackade med blicken mot marken.

" vad sa du? En gång till. Låångsamt!"

"Asså… vill du bli min flickvän?" Sa han lite tyst och tittade ner i marken. Nu var det min tur att lyfta upp hans haka.han bet sig i läppen och kollade nervöst på mig. Försiktigt tryckte jag mina läppar mot hans.

"Jag tar det som ett ja!" Flinade han. "Ska vi gå tillbaka till kaféet?" Jag nickade och han tog tag i min hand innan vi gick ut från gränden och vidare mot kaféet.

När vi kom fram var Justin's kompisar inte kvar. Antar att Johanna slängt ut dem. Dörren plingade till när vi gick in och hon tittade upp mot oss och gick med bestämda steg mot oss och tittade argt på Justin innan hon såg våra ihop flätade händer och hon tittade häpet och frågande på mig. Jag ryckte på axlarna och log innan jag lutade huvudet mot Justin's axel.

"2 kaffe tack!" Log Justin och log samtidigt som han kollade mot mig. Han la armarna om mig i en gosig kram. De här skulle nog bli bra, Justin & jag!

 

Jag kollade mot klockan på köksväggen. 12. Varför har man inte kommit hem än? Han borde ju ha kommit för länge sen, han skulle ju bara över till Louis för att hämta sin tröja som han glömt. Han hade glömt sin mobil hemma på soffan så det var ju ingen ide att ringa efter honom. Jag får väll ta och ringa till Louis och kolla om han är kvar hos honom. Jag tog upp mobilen från köksbordet och letade upp Louis nummer bland kontakterna.

          ”Louis!” svarade han och jag reste mig från köksstolen och började gå mot soffan.

          ”Hej Louis, de är jag. Är Niall kvar hos dig?” frågade jag medan jag satte på den mjuka soffan och lutade

mig bakåt.

          ”Nee. Han gick för flera timmar sen. Är han inte hemma?” frågade han med förvåning och smått oro i rösten. Jag kände hur den, sen tidigare, lilla klumpen i magen blev större.

          ”Nej, han är inte hemma än. Jag böjar bli riktigt orolig! Tänk om det har hänt något?” jag kände hur jag smått började få panik. ”Han är inte hos de andra killarna da?”

            ”Nej, de är hos mig ju. Niall valde att vara med dig istället eftersom de inte är så lång tid innan vi åker på turné igen.” Nu började även han bli lite orolig.

          "Jag kanske ska vänta lite till, Han kanske dyker upp snart.” sa jag och vi sa våra ”hejdå” och la på. Jag satt och bara stirrade framför mig med mobilen i ett fast grepp i handen.

Plötsligt hörde jag ett släpande ljud utanför ytterdörren, en duns och sen 3 svaga knackningar. Sakta reste jag mig upp från soffan och började gå genom köket och in i hallen. Jag kollade ut genom det grumliga fönstret i ytterdörren men såg ingenting. Vad sjutton är det här? Tänk om de är en mördare eller nått. Jag tittade mig omkring och såg att vi hade ett metallskohorn ståendes vid dörren. Jag tog ett fast grepp runt den med handen och ryste till när den kalla metallen trycktes mot min handflata. Nu hade jag i alla fall något att skydda mig med.

Ytterligare 3 svaga knackningar fick mig att hoppa till. Sakta la jag handen på låsen och låste upp, handen gled ner mot handtaget och tryckte försiktigt ner de. Precis bredvid dörröppningen satt någon, med benen utstäckta över sten golvet, ena armen låg slappt i knät, den andra låg slappt intill kroppen och hängande huvud. Jag öppnade dörren lite till så att jag kunde ta ett steg ut och se vem det var.

Jag la ifrån mig skohornet och satte mig försiktigt ner på huk mittemot vad som absolut var en kille. Det var för mörkt för att kunna se hur han såg ut men från den lilla springan ljus från köket såg det ut som om han hade ljust hår. Det luktade en svag doft av metall av honom men inte alkohol som jag hade trott. De enda som rörde sig var hans bröstkorg när han tog tunga andetag, det verkade lite som att han hade svårt att andas. Sakta satte jag mitt pekfinger och tumme runt hans haka och lyfte försiktigt upp hans huvud. Jag flämtade till.

           ”Niall!” andades jag. Han tittade trött på mig. Jag vände hans ansikte mot ljuset och såg att han hade blod i nästan hela ansiktet och det rann från hans näsa, en stor blåtira runt ena ögat och vita ränder nerför hans, nu röda, kinder av tårar.

          ”Herregud! Vad har hänt?!” frågade jag tyst men på gränsen till hysterisk röst medan jag böjde mig fram och lätt kramade honom. Han var för svag för att kunna lägga sina armar om mig men han la sitt huvud i min nacke. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Sakta tog jag bort armarna från honom och istället la en arm försiktigt rund hans midja så att jag skulle kunna hjälpa honom att resa sig upp. Han förstod vad jag frösökte och hjälpte till att häva sig upp men landade tillslut åter igen på marken. Han var för tung för att jag skulle kunna lyfta honom och han var för svag för att kunna gå själv.

          ”vänta här!” sa jag till honom. Dumt sagt i och för sig eftersom han inte kunde gå någonstans direkt.

          ”gå… inte” sa han hest och tittade bedjande på mig och mitt hjärta smälte. Men jag måste ringa efter hjälp.

          ”de är okej, jag ska bara hämta mobilen och ringa killarna. Jag kommer aldrig få in dig annars.” sa jag lugnt och smekte hans kind och pussade honom på pannan innan jag sprang in i vardagsrummet och hämtade mobilen. När jag väl hade den i min hand joggade jag tillbaka ut till Niall. Jag satte mig ner bredvid honom och lutade huvudet mot hans axel. Jag slog snabbt in Louis nummer och tryckte på den gröna luren.

          ”Hallå!” svarade han.

          ”Louis de är jag igen!” sa jag med gråten i halsen.

          ”D/N vad är det? Har det hänt något? Har Niall kommit hem än? Är han…”

          ”Ni måste komma hit, nu!” avbröt jag honom och en tår slank sakta nerför min kind.

          ”Vi kommer så fort vi kan!” ropade han in i luren och jag hörde att han skramlade med bilnycklarna i handen innan linjen bröts.

Jag la ner mobilen på stengolvet innan jag tittade på Niall.

          ”de kommer hit närsomhelst .” han nickade sakta men drog snabbt efter andan av att det gjorde ont.

Efter några minuter körde det in en bil på uppfarten och bakdörrarna och passagerardörren slog upp innan bilen ens stannat.

          ”Vad har hänt?!” ropade Liam panikslaget.

          ”Jag vet inte. Men hjälp mig lyfta in honom, jag orkar inte det själv.” jag kände hur rösen skar sig och tillslut stod 4, panikslagna killar framför oss. Liam böjde sig ner och tog ett stadigt grepp runt Nialls midja och Harry hjälpte mig upp så att Zayn kunde ta ett tag on Nialls andra sida.  Harry kramade mig hårt och jag la huvudet mot hans bröst. Jag kände hur någon kom bakifrån och kramade om oss båda och antog att det var Louis. Vi släppte greppet om varandra och de tittade frågande på mig. Jag ryckte på axlarna som i en gest att jag inte visste vad som hade hänt. De la varsin arm runt mig och vi gick in i huset. Jag skakade, jag hade inte märkt att jag frös förens nu. jag hade väll varit så upptagen med Niall.

Vi gick in i köket där de hade satt ner honom på en stol. Han var alldeles slapp i kroppen. Nu såg jag att han hade blåmärke över hela armarna. Sakta gick jag fram till honom, drog fram en stol och satte mig mitt emot honom. Försiktigt förde jag min hand fram till kanten på hans t-shirt. Han gjorde ett ta fatt försök att slå bort min hand men just nu var jag starkare och la ner hans hand i knät. Sakta drog jag upp hans tröja och drog efter andan. Hela hans mage var full med blåmärken. Inte konstigt att han hade svårt att andas. Jag drog ner tröjan ingen på honom och tog ett mjukt tag om hans händer och lyfte de upp mot hans huvud, sakta började han andas bättre igen. Jag lutade mig fram för att pussa honom på pannan innan jag reste mig upp och tittade mot killarna som stått och kollat på oss.

          "Jag tror han måste in till sjukhuset, om inte, för att kolla om hans näsa är bruten.” sa jag och Niall flämtade till bakom mig. Jag satte mig ner igen och tittade på hans förvridna ansiktsuttryck.

          ”hey, jag vill bara att du ska bli bra igen, okej?” jag la handen mot hans kind och kände hur klibbig den var av allt halv torkat blod. ”men först måste vi tvätta dig först, kan jag få lite handdukar och ljummet vatten i en skål?” Killarna stack i väg åt var sitt håll för att hämta sakerna och var snabbt tillbaka. Jag doppade en av handdukarna i vattnet och drog den försiktigt mot Nialls panna och sen ner mot kinden, Försiktigt runt näsan, tills han var hyfsat ren i ansiktet. Jag gjorde ett försök att få reda på var som hade hänt.

          ”Niall, vad hände egentligen?” frågade jag mjukt och la handen åter igen mot hans kind.

          ”De… slog... mig…” de enda han fick fram var en hes viskning. Jag nickade och ytterligare några tårar föll nerför min kind.

          ”ska vi åka?” frågade Louis tyst.  Jag nickade och Liam & Zayn tog åter ett tag om Niall och släpade honom ut till bilen. Jag satte mig i baksätet bredvid honom och han lutade sitt huvud mot min axel.  Jag log smått för mig själv och la mitt huvud mot hans.

När vi väl kommit ut och berättat för sköterskorna vad vi visste och de undersökte Niall. Han hade inte brutit näsan men han hade fått slag mot huvudet osv. så de ville hålla honom för natten.

Jag lyckades tillslut att övertala killarna, efter många ”om” och ”men”, att åka hem för att få sova lite medan jag stannade kvar hos Niall. Så nu satt jag vid hans säng och kollade på när han sov djupt. Han såg ut som en liten pojke där han låg nerbäddad i den stora sjukhussängen. Han började gny lite och röra sig i sömnen, de blev bara värre så jag la handen lugnande på hans kind och han spärrade snabbt upp ögonen och flämtade till men lugnade ner sig när han såg att de var jag. Jag hyschade lätt och hans andhämtning blev långsammare.

          ”mardröm?” frågade jag honom och han nickade fort med huvudet. Han makade lite på sig och drog upp täcket i en gest att jag skulle krypa ner. När jag skakade på huvudet putade han med underläppen och tittade på mig med stora ögon. Jag suckade och drog av mig skorna och kröp försiktigt ner bredvid honom. Jag var redan i myskläder så det gjorde ingenting att jag sov i mina kläder som jag hade på mig. Han la sig på sida och slog armarna om mig och la huvudet i min nacke. Han började skaka och jag förstod att han grät.

           ”Hey, de kommer bli bra, Jag lovar!” sa jag och vi båda somnade i varandras armar.

Hoppas ni gilla den:)

xxMoa

Mitt första inlägg.